Läkning av tarmslemhinnan kan rädda IBD-patienter från operation

Behandlingen av patienter med inflammatorisk tarmsjukdom, Inflammatory Bowel Disease (IBD), gör störst nytta om den inriktar sig på att läka slemhinnan i tarmen.
Det framhöll Björn Moum, professor vid Aker Universitetssykehus, Norge, när han nyligen talade på Gastrodagarna, det nationella mötet för specialister arrangerat av Svensk Gastroenterologisk Förening. Patienter, hos vilka tarmslemhinnan läker, löper lägre risk för operation, visade Björn Moum.

Läkning av tarmslemhinnan vid behandling av dysenteri beskrevs redan på 1930-talet, som bidragande orsak till att det gick längre tid innan patienten fick återfall. I dag inser specialisterna att slemhinneläkningen kan ha stor betydelse för sjukdomsförloppet på lång sikt.

- Vi kunde inte studera detta ordentligt förrän vi fick tillgång till biologisk behandling, berättar Björn Moum. Preparaten vi hade tillgängliga tidigare läkte inte tarmslemhinnan i den grad som den biologiska behandlingen gör. Först när vi genom den biologiska behandlingen fick en snabb slemhinneläkning i tarmen kunde vi börja fråga oss vad det betyder för patienterna.

Data visar att läkningen av tarmslemhinnan har påverkat förloppet av IBD på lång sikt även hos patienter som inte fått biologisk behandling. En nyligen publicerad norsk studie, Mucosal Healing in Inflammatory Bowel Disease: Results from a Norwegian Population-Based Cohort (Gastroenterology 2007;113:412-422), undersökte sammanlagt 740 patienter i den så kallade IBSEN-studien som mellan åren 1990 och 1994 fått diagnosen ulcerös kolit, UC, respektive Crohns sjukdom, CD. Patienterna fick standardbehandling och följdes upp i fem år.

Björn Moum visade tidigare icke publicerade 10-årsdata från IBSEN-studien. Det framgick att läkning av tarmslemhinnan efter ett års standardbehandling kunde kopplas till lägre risk för kirurgi. Andelen patienter som måste opereras var signifikant mindre i den grupp UC- respektive CD-patienter som uppnådde läkning av tarmslemhinnan jämfört med gruppen utan slemhinneläkning. Studiens slutsats är att läkningen av tarmslemhinnan kan användas som klinisk indikator och är ett behandlingsmål i sig vid omhändertagandet av patienter med IBD.

Det visade sig vidare att faktorer som kunde förutsäga läkning av tarmslemhinnan var bland annat bättre följsamhet i behandlingen och anpassning av livsstilen bland patienterna.

Det står i dag klart att IBD är en sjukdom med mycket olika förlopp hos olika patienter. Björn Moum visade att biologisk behandling, till exempel med TNF-hämmaren infliximab (Remicade), kan ge snabb och av allt att döma långvarig läkning av tarmslemhinnan hos patienter med CD och UC. Tarmslemhinnan läker inte hos alla men de patienter som svarar bra på den biologiska behandlingen med TNF-hämmare kan uppnå en fullständig slemhinneläkning i tarmen, enligt Björn Moum.

- För egen del blev jag faktiskt överraskad hur snabbt denna läkning kom, en förändring ofta från ett mycket allvarligt tillstånd till det normala, konstaterar han. Patienterna blir så gott som friska på kort tid och vi kan även bekräfta slemhinneläkningen genom våra endoskopiska undersökningar.

Den effektivare behandlingen av IBD med hjälp av biologisk behandling kan på sikt innebära stora besparingsmöjligheter för sjukvården, enligt Björn Moum. Patienter där tarmslemhinnan läkt drabbas mycket mer sällan av sjukdomens vanliga långsiktiga komplikationer, till exempel operationer och sjukhusinläggningar. Det är känt att regelbunden behandling med TNF-hämmare av IBD halverar behovet av sjukhusinläggning och kirurgi. Äldre data för uppföljning visar att ungefär 80 procent av alla Crohn-fall inom en tjugoårsperiod opereras. I nyare studier från 90-talet tycks dock andelen opererade vara mycket lägre, vilket kanske kan förklaras av mer målinriktad och individanpassad behandling och uppföljning.

- Två tredjedelar av utgifterna vid behandling av IBD-patienter är faktiskt så kallade indirekta omkostnader som t ex sjukskrivningar, påpekar Björn Moum. Vi märker redan i dag att vi genom effektiv behandling sparar in på också de indirekta kostnaderna. Men den dagen vi kan följa patienterna i deras arbete och se att de kan undvika korta och långa sjukskrivningar och förtidspension kommer vi att få belägg för att behandlingen innebär en besparing.

- Jag tror personligen att vissa patienter, speciellt om de är unga, ska starta tidigt med biologisk behandling, säger Björn Moum. Sådana patienter bör man behandla tidigt därför att IBD har större konsekvenser för en 15-20-åring än för en 50-60-åring. Jag tror också att tidig behandlingsstart för vissa patienter kanske kan - jag säger kanske - ändra IBD-förloppet på lång sikt och göra patienterna friska från sin kroniska sjukdom.

Text: Gabor Hont, medicinsk skribent